Jag är trött, riktigt trött. Inte så att jag vill sova. Det är jag trött på att göra. Jag sover på natten, oroligt, dåligt och automatiskt. Jag sover på dagarna som bara klickar förbi som så många andra redan har gjort.
Jag är trött, riktigt trött på mig själv och den situation jag verkar vara fast i. Inte så att jag vill sluta leva. Det är jag inte trött på att göra. Trots allt. Men varför, till vilken nytta, egentligen?
Det här måste få ett slut. Jag vet inte när jag var riktigt vaken senast. Jag vet inte när jag var genuint glad senast, bara glad för att ingenting direkt var fel. Inte som ett automatiskt svar på saker direkt avsedda för att avleda uppmärksamhet och vara flyktigt tillfredsställande, eller konstruerat lyckorusinducerande. Om jag rör huvudet tillräckligt fort skiner världen. Vilken utsikt, här på kanten.
Jag är trött, riktigt trött på att jag inte längre har ett lätt svar på den frågan jag ställt till mig själv så många gånger under åren. Varför? Ett ledmotiv. En koan för att visa meningen av livet - Varför? varför försöka? Det ÄR svaret som just är svaret. Rekursivt? Ja, just i att svara på frågan Varför så ger man mening åt livet. Vilken mening det än är - Varför inte?
Jag är trött, riktigt trött. Inte så att jag vill sova. Det är jag trött på att göra.
Posts
