Ytspänning [d030]

så irriterande (smått surrande) det är att flyta runt, knappt över ytan
under strömmen
ut mot de djupa vattnen där allt riskerar att drunkna. tappar kontroll
över livet
allt flyter runt i stråk av växlande temperaturer och bärförmåga
högt tryck
vilken dans, den ser så inövad ut, som om alla spelar roller
låg nivå
lagar på en sådan grundläggande nivå att de knappt ens registreras

det är så vackert här. det är så skräckinjagande tomt
under livet
en värld fylld av vibrationer och ekon
över strömmen
skimmer, som dimma, över vattenspegelns hinna
lågt tryck
bilder som förlorar sin sammanhållande integritet
hög nivå
förvirring är ett förunderligt tillstånd

Viral symfoni [d029]

Giftig musik, eroderande virus
rad efter rad efter rad med små saker
en dansande virvlande parad med sänglinne
ett destillat av potatis och ruttnande blommor

Detta är inte lycka, bara lättnad efter utnötning
för att bryta bort saknaden av det naturligt vackra
en grå labyrint i kal stel sten och betongreflektioner
förstärker känslan av studsande ekon av liv utan riktning

Spökljus, falskt solljus, förförande vågor av apatiska höjder
en gravstod för något sedan länge glömt som aldrig borde förlorats
insjunkna ögon hälls oseende över rad efter rad efter rad med små saker
utan märkning av tid, inga sparade tillstånd. Ingen förändring från natt till dag

En omstart, en uppstart, ett sista försök att tränga igenom tjära tjock som cement
En svanesång från en sjudande massa av psykos. En kodad fyr, en sista viral symfoni

Avsides [d028]

Parallell men sällan överlappande
ensamma tillsammans
I en dans som alltid ändras
parallellt sinsemellan
Miltals skilda
bara millimetrar ifrån

Till de okända [d027]

föregångare, samtida & efterkommande

Jag är en privilegierad man
som kan välja de idéer som har bäring
och förkasta andra
på deras egenvärde
utan dogmatisk kontroll
och med historiens efterklokhet
granskad av gelikar

Idéer som har ett värde i sig själva
skild från den som först formulerade dem
problematiskt på gott och på ont
memetiska lagar gäller

Originatorn skall hedras
och vi skålar därtill
Det vin vi dricker
sådde jag ej druvorna till
beredde jag ej själv drycken på
Imorgon skall du smaka
och få bestämma om det är gott nog att lagra

Jag har inte längre meddelarfrihet, men jag måste skriva ändå
med ord framdrivna ur andras fraser och manifest
ur en rik mull av nedmalda ben och hårt offrat blod
måste inte vara vad jag är nu - för alltid, eller alltid bara en sak
Jag är en privilegierad man och jag står upp för vad jag fått

Isbrytare [d026]

Måste bli en ändring
måste hacka folksjälen
måste bryta mig igenom svart is och grå rök
måste förändra vardagen
till någonting vi kan stå för
till någonting vi kan leva i
till någonting som vi kan lämna över till nästa skörd
till mänsklighetens barn

Röd mara [d025]

Borsta hårdare
tills det röda kommer
tills metallen skriker i duett med paniken.
Jag hör det. Jag hör det. Den dolda rytmen.
Tills blixtarna lyser och suddar ut basen.

Spottar blod och tänder, fräser spott och spe
sex och kirurgi, penetreringsmagi
som kulmen av en våg - jag kommer och tar dig
yrsel, skarp smärta; rosenröd väta.
Vänta min kära, jag kommer och tar dig

Tills det röda flyr till snövita lakan
jag hör det. Jag hör det. Den obarmhärtiga pulsen.
Nu är det tid. Det är min tid. Jag lämnar
med en god skarp egg
den kommer att ta mig.

Ett ristat namn i koppar och färska blommors doft
en låda uti ett pussel inuti din kropp
jag sökte, försökte dra av masken du har på dig
tills det röda kom, kommer och förtar dig.

Frostros [d024]

Glas, splitter, som kristall om natten
en fågels fjädrar, ett skyltfönster hatat
är drömmar det stoff som krossas om natten
när tårarna slutat rena det skenverk
  av en urholkad existens utan verkan?

Hat, bitter, en sjudande massa
av fragmentariska försök till bättring.
Idag är den första dagen, liksom imorgon
en iteration i en evig spiralform
  krökt kring sig själv i en glasklar isstorm.

Eter, vitter, en chans att emergera
bortom svart blod och kedjornas kvitter.
Är drömmar den grund som möjliggör förändring
en amorf kraft som krossar stagnerande stillhet
  dör man i drömmen hedrar man livet?

Stimuli [d023]

Stimuli.
Den vänstra sidan av ansiktet exploderar,
smälter av, lämnar kvar -
kratrar av bölder, gråvitt ben.

Naken inför skräcken,
av att verkligen synas,
som man verkligen var/är/kanske blir.

En spegling av en återvändsgränd.
Av ett återvändande förstärkt ljus,
i ensamhet.

Uppgående [d022]

Omstöpt i en långt bättre form
den första i en ny rad

Ser ingen ondska med utstuckna ögon
          En enkel handling för salighet!
Hör ingen ondska med bortslitna öron
          Oemottaglig för omvärldens lögn!
Talar ingen ondska med avtuggad tunga
          Ett slutet system - ingenting in, inget ut!

En högre form att sträva mot och uppnå
ett utplånande, ett uppgående
med konstant smärta som ledsagare
är nu, kommer alltid vara
en slutförvaringsprodukt

Den vänsterhäntas väg [d021]

Vägskäl, väg väl, öppen framtid i ängmark
          Kvicksand
Så fort det ändras, morän, stenras
Fall under, fall för evigt, ett kallt krig
          Umbra
Rimfrost, tjäle, fallande värde
Ymers ande, en kall vind
          Stenkross
Kvarts i kristall, en utäten skalle
Häxringad mark, sex munnar att mätta
Avgnagd arm, ett rättfärdigt blot
Han valde en väg och stod hedersamt
          Vägskäl
Ett skäl att väga in
Heder och rätt, fruktan och svek
Öppen framtid i sankmark, nedfall
Kristalliserad presumtiv natt
          Väg väl

En stadspromenad [d020]

Skyltar, plåtpergament med moderna runor,
högljutt stansade med kryptiska ord -
Affären upphör! Slutrea! Dödsbo!
Glädjeberikad rossling, börsnoterat blod.

En isgata nedsmetad med kvarglömt liv,
glasskärvor, kemiskt berikad onyttighet.
I mörkret slår foten i en sovande hund,
strypt av sitt koppel; en läxa? gå förbi!
Gå runt och inkassera marknadspriset för din tid.

Gatlampan skimrar så varmt och så tryckt
Imorgon är en ny grann dag av det liv som blivit kvar.

Kärna [d019]

Har jag tagit det för givet, det ljusa i livet
ej uttryckt, ej modellerat
i ljuspunkters skepnad.

Förvägras jag i förnekelse
eller förnekar jag för slippa det
en livstrött, uppkastad, bjärt ljus upprepelse.

Det talar till mig från
 den klara källans vatten
Speglande vad som dväljes
 så långt där inne
Ett viskande ljus
 i ett kompakt mörkt rum
Livet är mitt eget
 och livet är min dröm

Horologium [d018]

Allt fluktuerar
Söker ett uttryck
Sant för stunden
Om än inte för livet
Kanske för mörkret
Bakom stängda ögon

Insomnia [d017]

Jag är trött, riktigt trött. Inte så att jag vill sova. Det är jag trött på att göra. Jag sover på natten, oroligt, dåligt och automatiskt. Jag sover på dagarna som bara klickar förbi som så många andra redan har gjort.

Jag är trött, riktigt trött på mig själv och den situation jag verkar vara fast i. Inte så att jag vill sluta leva. Det är jag inte trött på att göra. Trots allt. Men varför, till vilken nytta, egentligen?

Det här måste få ett slut. Jag vet inte när jag var riktigt vaken senast. Jag vet inte när jag var genuint glad senast, bara glad för att ingenting direkt var fel. Inte som ett automatiskt svar på saker direkt avsedda för att avleda uppmärksamhet och vara flyktigt tillfredsställande, eller konstruerat lyckorusinducerande. Om jag rör huvudet tillräckligt fort skiner världen. Vilken utsikt, här på kanten.

Jag är trött, riktigt trött på att jag inte längre har ett lätt svar på den frågan jag ställt till mig själv så många gånger under åren. Varför? Ett ledmotiv. En koan för att visa meningen av livet - Varför? varför försöka? Det ÄR svaret som just är svaret. Rekursivt? Ja, just i att svara på frågan Varför så ger man mening åt livet. Vilken mening det än är - Varför inte?

Jag är trött, riktigt trött. Inte så att jag vill sova. Det är jag trött på att göra.

Isomer [d016]

Har du någonsin känt så här?
fångad i ett nät av lögner som klingar så sant
bitande syra mot naken hud
paralyserad/katatonisk, inuti i upplösningstillstånd

Fjättrad av en kedja smidd av obrytbar metall
en amalgam av självvald ensamhet av skam av hat
med en bests varma andedräkt mot en blottad nacke
och en tryckande känsla från ditt bröst

En rekursiv individ, som existerar för att existera
har du någonsin känt att ditt liv inte är ditt
inte är gott, inte är vackert eller önskvärt
av någon anledning förutom att du är vid liv

Har du någonsin tänkt att du borde känna så här
klamrandes fast vid skenverk och tom rutin
kanske finner jag syfte i död som jag inte fann i liv
som näring kanske mull kanske dröjande tankeverksamhet

Fundament eroderade av veckovis inaktivitet
urholkad existens utan livlinor utan rörelse
hur många veckor tar det innan kroppen hittas
En saponinstod framför teven, kallt skimrande

Dis [d015]

Att hoppa rakt upp
i en dörrkarm
av full kraft
spräcka skallen
som av en olycka
Bara ligga
kvar bedövad
och låta sömnen
komma åter
som en röd klibbig dimma
Ibland är det lättare att skada
än att gråta

Stavbärare [d014]

Jag har inte längre meddelarfrihet
men jag måste skriva, ändå.
Är det den nya tidens ordning
eller förändringar igångsatta
före tidräkningen vår?

Ljuset rusar via tunnelseendet,
i ny stambanefart.
Skälv Yggdrasil, skaka Whack chan
alltingets färd mot intighet.

Rituellt självmord,
förnekelse av
fortsatt medvetande.
Drar ut mina
egna inälvor,
och siar så om framtiden.
Endast då
kan stormfågeln få
yppa sanna fraser

Inte ett offer för andras räkning
Av nöd ett blot för min skuld
Vid källans klara vatten hör jag dem tala
"Rista blodörn på samhällets grund”

Olja [d013]

segment av text; fragment
döda djur från en hjärnbarksslätt
.en gång levande, senare as, än senare fundament
..under stort tryck under tusentals revolutioner
...destillerade, likt svart guld för hjärnans verk
..vid en användning ett gissel, ett annat en triumf
.ett sant ämne att tillbe vid ett rökande altare
disparat. eller desperat. måste finna något, Någotartat.
lika gärna stanna? fragmenterad hjärna.

jus ad bellum sacrum [d012]

1373, 1441
Den nya världens ordning
samlad under ___
Nu finner vi oss åter
   utan vatten, utan skydd
Förryckt brinnande buskar
   förlöser oss från synd sunt förnuft

(en andra) Vandring [d011]

Tungsint på väg till graven
vid en spegling av mig själv
i den klara källans vatten
hör jag dem tala
Hör döda röster i etern,
de väger upp min själ

Tror ej på evigheten
förgänglighet är liv
Källans klara vatten
speglar upp sin ekvation
Livet är mitt eget
att leva på mitt sätt

Tungsint på väg tillbaka
från källans klara djup
Etern fylld av raster
jag inte kan förstå
har skrivit mina sex rader
drömmer om en fager, god död