Frostros [d024]

Glas, splitter, som kristall om natten
en fågels fjädrar, ett skyltfönster hatat
är drömmar det stoff som krossas om natten
när tårarna slutat rena det skenverk
  av en urholkad existens utan verkan?

Hat, bitter, en sjudande massa
av fragmentariska försök till bättring.
Idag är den första dagen, liksom imorgon
en iteration i en evig spiralform
  krökt kring sig själv i en glasklar isstorm.

Eter, vitter, en chans att emergera
bortom svart blod och kedjornas kvitter.
Är drömmar den grund som möjliggör förändring
en amorf kraft som krossar stagnerande stillhet
  dör man i drömmen hedrar man livet?